Hej mina kära vänner

Nu sitter jag en sen kväll och funderar på vårt kommande möte. Det föll sig alldeles av sig själv att det skulle handla om självkärlek, när vi hade vårt förra möte.

Ikväll spelade jag in en liten film på temat.

Vad är det där med kärlek till mig själv?

Jag tänker att jag fått fatt på fler och fler glimtar av det över de senaste åren. Jag känner igen mig i dikten nedan. Jag kan känna kärleken när jag minns att den inte alls kan vara villkorad. Precis som jag egentligen inte någonsin villkorar kärleken till mina barn (och ibland låter det verkligen som att jag gör det, när humöret är kasst. Men vi alla vet att det inte är sant, inte egentligen) Kärleken från mig till dem behöver de inte förtjäna. Den bara finns. Och just samma har jag börjat se kärleken till mig själv. Den kan bara vara min botten. Den finns bara om den omfattar hela mig. Vartenda ett. Helheten som är jag.

Jag ser glimtar av det. Ibland är det tydligare. Ibland förstår jag inte ens hur en mor kan älska en sådan som jag. Ja, ja, ni fattar, usch för vidundret som är jag. Den söta damen som säger att hon är min mamma måste ha tagit emot en bortbyting. Men ibland: wow! Det är en relativt ny sak i mitt liv att känna en djup, förankrad, mild, tillåtande, förlåtande, trygg kärlek till…mig!