14 augusti

Hej mina kära vänner

Idag är första dagen tillbaka vid skrivbordet. Jag kan nog inte minnas när jag varit utcheckad så helt och hållet från mitt arbete senast, som denna semester. Jag har gjort just ingenting. Pusslat med mamma. Simmat lite. Promenerat. Och jo! Jag har flyttat! Det visar sig att en flytt är ett utmärkt sätt att vara fri från alla andra tankar. 

Hur har ni haft det? Några av er är kanske inte helt tillbaka från ledighet?

Och det där med att kliva in i höstsäsongen efter flera veckor av avbrott, det kan ju te sig lite olika. 

Vissa gånger är det att utvilad och med starka ben och lugnt hjärta ta steget in på kontoret. Andra gånger ter sig en lång höst och vinter som ligger framför en alldeles överväldigande. Ibland blir sommaren inte alls vad vi önskat. Det kan vara utmanande att umgås med familj, tätt inpå, vecka efter vecka. Planer kan bli grusade. Människor runt oss kan ha utmaningar eller må dåligt när allt vi vill är att lyssna på rassel i löven och se fåglar på himlen. Vi själva kan må dåligt, saker vi inte hunnit med att ta hand om under den intensiva våren kan plötsligt stå där och knacka på.

Hur är det för er, denna augusti? Vad har ni bakom er, intrycken från semestern? Hur känns det idag, då flera av oss, idag eller snart, ska tillbaka till arbete igen?

Och än är det väl sommar kvar? Jag ska ge mig till att simma några veckor till. Jag tänker gå ut utan jacka (men med paraply, jag bor ju ändå i Göteborg). Jag tänker sitta på någon uteservering och mysa med någon kär vän. 

Funderingen jag har idag är på detta tema.

– Om sommaren bjudit på lugn och närvaro: hur kan vi ta den med oss in i arbetsåret som stundar? 

– Om sommaren på något vis känts utmanande: Hur kan vi låta augusti och kommande månader ta emot oss med sina rutiner och struktur?

Varma kramar och ses ikväll

/Johanna

 
 
 

 Two roads diverged in a yellow wood,

And sorry I could not travel both

And be one traveler, long I stood

And looked down one as far as I could

To where it bent in the undergrowth;

Then took the other, as just as fair,

And having perhaps the better claim,

Because it was grassy and wanted wear;

Though as for that the passing there

Had worn them really about the same,

And both that morning equally lay

In leaves no step had trodden black.

Oh, I kept the first for another day!

Yet knowing how way leads on to way,

I doubted if I should ever come back.

I shall be telling this with a sigh

Somewhere ages and ages hence:

Two roads diverged in a wood, and I—

I took the one less traveled by,

And that has made all the difference.


Robert Frost

 
f0c9ca.png